Veckans dejtinginsikt: Jag upprepar mig. Jag upprepar mig.

Veckans dejtinginsikt: Jag upprepar mig. Jag upprepar mig.

2019-09-15 0 av Kim

Det är måndag efter lunch, jag går ut i foajén för att hämta posten. Foajé. Det låter som om jag bor på ett hotell och tänker be receptionisten överlämna min post i en prydligt sorterad hög insvept i ett elegant sidenband. Om så vore. Vestibul är kanske ett bättre ord än foajé men jag tycker det låter som en könssjukdom. Jönsson, jag är ledsen men ni har drabbats av vestibulum i glans och det är allvarligt som ni kanske förstår eftersom ni har byxorna uppdragna, gylfen stängd och ert ollon i handen. Nej, det växer inte ut ett nytt.

Brevlådorna i foajén hänger som tennsoldater i stram givakt på väggen mellan entrédörren och hissen. Vet inte varför jag tänker på tennsoldater, de hänger sällan på en vägg. Egentligen är brevlådorna mer som fågelholkar. När jag var liten fick jag ibland gjuta tennsoldater med mina två äldre bröders formar och gjutskopa i 70-talsköket hemma i Finja. Ja, nu svävar jag som vanligt iväg åt fel håll men skit i det. Varje gång jag delade de där två gummiplattorna som formen bestod av dök det upp ett sargat krigsoffer som fått ett ben bortsprängt av en mina eller huvudet bortskjutet av en krypskytt. Av en jävla nazist! Fast jag visste inte vad en nazist var. Problemet var att det aldrig fanns tillräckligt med tenn för att kunna gjuta en hel soldat. Så är det att vara minst och sist, man får ta det som blir över och låta fantasin fylla i det som fattas. Därav dessa lemlästade lik i köksfläktens gula sken på spisen från Electrolux. Det var synd om soldaterna och det var synd om mig. Nu hör jag inom mig hur mina bröder suckar: Din bortskämde lille skit, det var aldrig synd om dig. Jodå! Så det så.

Ibland är en tidning ett brev på posten
I brevlådan den här måndagseftermiddagen fann jag ett nytt nummer av Modern Psykologi. Glad man, glad min. Mycket intressant tidning som kommer alltför sällan. Jag sliter bort plasten och börjar bläddra. Sonderar artikelterrängen. Ska avnjuta den tillsammans med eftermiddagskaffet lite senare, är tanken. På sidan nio ser ögonen något som får hjärnan att säga till fingrarna som redan hunnit till sidan 21 att gå tillbaka till sidan nio. Rubriken som föranledde denna mentala u-sväng:

VI TRÄFFAR SAMMA TYP GÅNG PÅ GÅNG
Så upprepas vårt val av kärlekspartner

Det var inte konstigt att hjärnan reagerade. De senaste 24 timmarna hade jag ägnat en hel del tanketid åt Eva som jag fick kontakt med på Match. Eva heter så klart något annat. Av någon märklig slump dyker den här artikeln upp just då, med svar på några av mina frågor och funderingar. Som ett brev på posten. Fast det var en tidning.

Hon gillar inte heller svamp – hurra!
Jag tycker inte att svamp är speciellt gott och inte Eva heller, skulle det visa sig. Underbart! En lite udda sak som vi har gemensamt. Hurra, tänkte vi båda! För det är så det funkar när man börja skriva med varandra på Match och andra dejtingsidor. Vad har vi gemensamt, vad kan vi enas kring, hur passar våra pusselbitar ihop? Fast att båda avskyr svampstuvning är en oerhört bräcklig grund att bygga en kärleksrelation på. Ingen revolutionerande upptäckt direkt. Den stora lärdomen för mig efter att ha skrivit med och dejtat Eva i två veckor handlade inte heller i första hand om likheter och olikheter. Den handlade om att jag ibland dras till samma typ av kvinnor. Är det något negativt? Enligt artikeln i Modern Psykologi som jag återkommer till längre ner kan det vara det men det behöver inte vara det.

Kärleksfröet vibrerar
Jag märker tidigt att jag och Eva är på samma våglängd, det känns naturligt, lätt och rätt när vi skriver till varandra. Trots att hon är en morgonmänniska som studsar upp ur sängen med ett leende 05.30 och jag en kvällsmänniska som ofta somnar efter midnatt. En detalj, tänker jag. Lyssna på hjärtat, följ varje viskning. Jag tycker det finns en känsla av samhörighet, öppenhet och förståelse oss emellan. Jag har upplevt det några gånger tidigare när jag skrivit med kvinnor. Det är då kärleksfröet i mig börjar vibrera, hoppet reser sig upp och borstar av dammet, och kvinnan blir en frekvent gäst i mina tankar. Så är det också med Eva. Vår konversation med typiska dejtingfrågor och -svar börjar blandas upp med allmänna frågor om hur dagen har varit, om vi har sovit gott och hur det gick med den och den saken. Lite som en kärleksrelation fast utan ”puss”, ”jag älskar dig” och ”jag saknar dig”. Så håller vi på i tio dagar, sedan är det dags att träffas för första gången.

Första dejten känns bra – i stort sett
Vi tar en kvällspromenad tillsammans och det var hennes förslag med den roliga kommentaren ”…det är avslappnat och lättsamt men man blir lite sned i nacken”. Vi träffas på parkeringen vid Bokskogen i Torup, det är torsdag, kvällen är varm och hon är där före mig. När jag går fram till henne får jag en känsla av att något besvärar henne. Min första tanke är att det hon ser – mig – inte riktigt motsvarar hennes förväntningar. Eller så beror det på tanden som hon har problem med. Eller så är hon bara nervös. Kanske en kombination av alla tre. Kanske tolkar jag henne fel.

Fast känslan dröjer sig kvar under promenaden. Vi pratar mycket, båda två, men jag tror inte att Eva blir ’sned i nacken’ för jag upplever det som att jag tittar mer på henne än hon på mig. Jag får gott om tid att se hennes fina profil men när jag kör hem funderar jag över vilken ögonfärg hon har. Jag tycker trots allt att det har känts ganska bra, jag vill träffa henne igen och jag blir glad när hon berättar att hon också vill ses igen. Redan samma kväll bestämmer vi att vi ska träffas kommande söndag. Det känns bra i magen.

Andra dejten och tveksamheten smyger sig på
Klockan ett på söndagen sätter vi oss vid ett bord för två på restaurang Spot, en liten italiensk restaurang i centrala Malmö. Sommaren gör sig redo att släppa taget om malmöborna, ett kallt höstregn har gästspelat en stund tidigare som ett förebud om vad som väntar. Eva beställer en vegetarisk lasagne och vatten med kolsyra, jag en pizza och vanligt vatten. Samtalet flyter på bra, först om alldagliga ting, sedan öppnar hon sig mer än tidigare och jag får en tydligare bild av hur hon är som människa.

Efter en stund, när vi har ätit klart, börjar hon fingra på ett av de två långa platta band som sitter fast på hennes kofta, hon rullar ihop det för att sedan rulla ut det igen. Rulla ihop, rulla ut. Blicken flackar lite när den inte ägnar händerna som rullar bandet lite uppmärksamhet och jag funderar på om hon fortfarande är nervös. Hon sitter bakåtlutad en bit från bordet, det ena benet över det andra. Lutar sig aldrig fram, närmare mig. Så överger händerna bandet, högerhandens fingrar börjar snurra på silverringen på den vänstra handen. Halvvägs in i vår andra och sista dejt som kom att vara i fyra timmar inser jag två saker. Hon är inte intresserad längre och – den stora upptäckten – något känns oroväckande bekant.

Vi sitter kvar på restaurangen tills den unge servitören förklarar för oss att klockan strax är fem och att de stänger. Eva är förvånad över att tiden har gått så fort. Innan jag ger henne en avskedskram söker jag hennes blick och tycker mig se att hon har vackra mörkbruna ögon, kanske lite melerade.

Mönstret klarnar
Under söndagskvällen försöker jag sätta ord på mina känslor och några saker blir snabbt tydliga för mig. Den viktigaste insikten: Evas personlighet är välbekant. Jag har och har haft människor i min närhet som i mångt och mycket är som hon. En del av de karaktärsdrag som denna personlighet bär på har inte alltid varit lätta för mig att förstå. Eftersom jag är intresserad av psykologi och relationer har jag läst på lite om vad en människa med just den här personligheten behöver i en relation för att relationen ska fungera. Därför är jag också bättre rustad idag att leva i en sådan relation. Men vill jag det? Vågar jag det? Tillbaka till artikeln i Modern Psykologi.

332 tyskars kärleksrelationer under luppen
Socialpsykologer från Kanada studerade under nio år 332 tyskars tidigare och nuvarande kärlekspartner. Studien, vars resultat publicerades i våras, innebar att forskarna jämförde nuvarande partners personlighet med tidigare partners. Under de nio år som studien pågick hann en del av intervjupersonerna byta partner mer än en gång.

Resultatet visade bland annat att många människor blir tillsammans med personer med liknande personlighet – gång på gång. Om ditt ex var på ett visst sätt är sannolikheten stor att din nästa partner kommer att påminna om honom eller henne till sättet. Vi dras till en viss typ, även om vi intalar oss själva att nästa partner ska vara helt annorlunda.

Finns det ett ”men”? Så klart. Benägenheten att välja kärlekspartner med liknande personlighet var mindre hos dem som var extroverta och öppna för nya upplevelser och förändring. Eller – om man vänder på resonemanget – så är det troligare att en person som är introvert och som exempelvis har ett större behov av rutiner väljer en partner som har en personlighet hon eller han känner igen från tidigare förhållanden. Ganska logiskt när man tänker efter och här finns en fördel, menar forskarna.

Igenkänning och erfarenhet av personlighetstypen skapar trygghet vilket leder till att vi snabbt blir mer öppna mot varandra och förhållandet kan utvecklas lite fortare. Vi är bekväma med den andra personen eftersom vi vet hur vi ska vara och interagera. Det finns inte så mycket som överraskar, vi känner oss lugna och trygga i den andras sällskap.

Man bör emellertid bli vaksam om man upplever samma problem med partner efter partner; de som inte kan få relationer att fungera med en viss personlighetstyp bör fundera på att bryta mönstret. Också logiskt men kanske inte så lätt att inse.

Gynnar dejtingtjänsterna det välbekanta?
Anledningen till att det kändes så bra med Eva och många av de andra som jag fått kontakt med på dejtingsajter var alltså att jag kan och känner igen personlighetstypen. Vi hittade varandra snabbt, vi förstod varandra utan ansträngning. Det är självfallet en väldigt skön känsla, lite som att komma hem. Det var åtminstone min upplevelse. Eva kan så klart ha haft en annan.

Här smyger sig en tanke in. Är det inte rimligt att tro att det är enklare att få kontakt med den välbekanta personlighetstypen på dejtingsajterna än med en personlighetstyp som man inte har erfarenhet av i relationer? Vilket kan innebära att en del upprepar sina misstag. Vilket innebär att de snart är tillbaka på dejtingsidan. En annan personlighetstyp kräver kanske mer tid, att man skriver på ett annat sätt, att man träffas fler gånger än vad som är brukligt innan man säger tack och hej. Eller brister ut i ett gemensamt ”Ja!”. Men så långt kommer man inte därför att man förväntar sig att det ska kännas rätt väldigt snabbt. Så som det gör när man får kontakt med personlighetstypen som man är mer bekant med.

Överens men något skaver
Samma eftermiddag som jag läser artikeln i tidningen – dagen efter vår andra dejt – skickar Eva ett meddelande till mig. Hon tycker att jag är supertrevlig men hon ser inte att hon och jag har någon framtid som ett par. Hon hann före mig men jag hade kommit fram till samma sak (inte enbart baserat på hennes personlighet) och det skriver jag till henne. Skönt att ingen blev ledsen. Och ändå känner jag mig besviken, jag har en liten gnagande känsla i magen som det tar ganska lång tid för mig att tolka. För jag ville ju inte gå vidare, det kändes inte rätt. Så vad är det då som skaver? Så småningom förstår jag att det är mitt ego som har fått sig en törn. Hon valde bort mig. Jag dög inte i hennes ögon. Jag måste bli bättre på att vifta bort sånt men jag är tacksam för att jag i alla fall förstod vad det var som hände inuti mig. Och jag valde ju faktiskt bort henne också.

Ibland ger ett möte med en annan människa oss en chans att få en mer nyanserad bild av oss själva. Om vi är uppmärksamma och tillåter oss att reflektera.

Tack Eva, du är också supertrevlig! Lycka till med kärleken!

Och tack till dig som läste min långa text ända hit – en heroisk insats i bloggsammanhang! :o)