Vad var det hon hette?

Vad var det hon hette?

2020-06-04 0 av Kim

Måndag 4 juli 1988

– Varför ringde du aldrig?

Juli 2000

Plötsligt finns hon bara där. Uppstigen från mina djupaste minnen. Utan att vara framlockad av ett ansikte jag ser i mängden eller en bekant doft från en förbipasserande. Jag är i Båstad. Står ensam i trädgården och klipper några buskar. Det regnar lite lätt, det är i mitten av den kallaste juli månad sedan 1928. Oväntad kommer hon till mig och jag är hennes på nytt. Vad var det hon hette? Konstigt att jag inte kan komma ihåg det.

Jag börjar leta i varje skrymsle, stapplar fram i mörkret, stryker fingertopparna över de välkända sidorna. Följer rad efter rad bakåt tills jag kommer till vårt kapitel. Orden blir färre, trycksvärtan tunnare, sidorna tommare. Hon hette… Nej, jag minns inte. Jag börjar rabbla namn i alfabetisk ordning. Anna? Annika? Angelica? Anette? Nej, kanske något på B. Beatrice? Belinda? Berit? Betty?

Vi möttes i Båstad, på en nattklubb. Det kommer jag mycket väl ihåg. Det var sommaren -84, tror jag. Det kan ha varit tidigare men inte senare, det vet jag bestämt. Ett gäng hoppfulla grabbar hade lämnat den sunkiga husvagnen och några tomma flaskor på Torekovs camping för ett röj på Madison Night Club. Vi träffades först utanför, hon och jag. Någon i vårt gäng kände någon i hennes. Kanske hade vi sett varandra tidigare i Hässleholm, jag är inte säker. Men vi dansade, vi hade kul, vi fann varandra. Hon hade mörkt hår som böljade ner mot den smala halsen. Ögonen var blå, näsan rak och bestämd och hennes fylliga läppar skrek efter mina kyssar. Och jag gav dem till henne. Hon följde med till husvagnen efteråt. Hennes mage var platt, trosorna ljusblå och vi höll om varandra hela natten. Det är så jag minns det, det är så jag minns henne. Men jag kan ha fel. Herre gud, jag minns ju inte ens hennes namn. Cassandra, Charlotte, Cilla. Nej, det låter inte heller rätt.

Hon fick skjuts hem morgonen därpå. Någon kom med sin bil till parkeringen utanför campingplatsens reception för att hämta henne. En puss och ett telefonnummer. Ring mig, sa hon och hoppade in i bilen. Doris? Desirée? Erika? Emma? Filippa? Nej, det är hopplöst.

Jag ringde aldrig.

Fyra år senare, sommaren 1988, sommarjobbade jag på Norra Skåne, lokaltidningen i Hässleholm. Som sommarvikarie fick man vara beredd på att hoppa runt på olika lokalredaktioner i takt med att de ordinarie journalisterna tog semester. En av lokalredaktionerna låg i Markaryd. En dag bjöd Centerpartiets kommunala sektion in journalister för att närvara vid ett möte där man framförde kritik mot skatteutjämningssystemet. Sommartid tar man som journalist det som erbjuds så jag gick dit. Det var en fredag och det var hon som såg mig först. Vi sa hej och log. Hon berättade att hon jobbade för en annan tidning. Vi hann inte prata så länge innan mötet satte igång och hon gick innan det var helt slut. Hette hon Gerd? Hanna? Hedvig? Iris? Eller Johanna?

På måndagen kom hon in på redaktionen. Berömde min artikel. Sa att hon kunde använda den som källa när hon skulle skriva sin artikel eftersom hennes tidning inte kom ut förrän om några dagar. Hon och hennes kille hade flyttat till Ljungby. Eller om de skulle. Varför ringde du inte, sa hon. Jag väntade. Karin? Klara? Lena? Marie? Nathalie? Nina?

Jag vet inte vad jag svarade när hon frågade. Förmodligen inte alls, jag hade inget bra svar. Skulle kanske ha sagt som det var, att jag var en ung blyg man med dåligt självförtroende vars största drivkraft i livet var tvivel? Jag minns att jag funderade på att ringa. Mer än en gång satt jag och stirrade på lappen med numret framför telefonen på föräldrarnas skrivbord. Just då kom jag säkert på hundra anledningar till varför jag inte skulle ringa. Hon är nog inte min typ. Tänk om hon har ångrat sig. Hon gav mig nog numret för att vara snäll. Hur tar jag mig till Markaryd? Det enda telefonsamtal som jag ångrar att jag inte ringde är det till henne. Olga? Petra? Regina? Susanna? Sylvia?

Det var sista gången jag såg henne. Jag undrar hur det gick för henne. Kanske är hon gift och har två barn, en pojke och en flicka. Eller två pojkar. Eller två flickor. Stor Volvo och villa i Ljungby. Jobbar som journalist eller informatör. Eller med vad som helst. Kanske är hon skild. Vad hade hänt om jag hade ringt? Jag hade kanske varit pappa till hennes två pojkar, eller en pojke och en flicka. Eller två flickor. Kört Volvo och klippt buskarna utanför en villa i Ljungby. Eller varit skild från henne. Therese? Ulla? Vilma? Ylva? Zafira? Åsa? Ädla? Öh, öh, öh… Östen? Fan.

När jag kommer till Ö är buskarna klippta. Jag hämtar en kratta för att samla ihop grenarna medan regnet envist fortsätter att förstöra sommardagen. Jag kom aldrig på vad hon hette men jag återvände till henne då och då under åren som kom, i mina tankar. Så som man besöker sina vackraste minnen, oregelbundet och utan planering. Och med värme i bröstet.

Tisdag 2 juni 2020

Alarmet ringer 06.30. Ett klockslag för jämna veckor, när min dotter bor hos mig. Jag suckar trött. Glömde ställa om tiden. Jag behöver inte gå upp så tidigt så jag somnar om och vaknar av mig själv två timmar senare. Ensam mitt i 160-sängen. Jag har vant mig vid självsamheten. Ibland kommer jag på mig själv med att uppskatta den mer än jag borde. Det skrämmer mig lite. Jag tror ju fortfarande på tvåsamheten.

Kisar i det halvt solupplysta sovrummet, ljuset rinner in som vatten rinner ut ur en sprucken plasthink. Får nog köpa en rullgardin trots allt, de beigea mörkläggningsgardinerna från Ikea gör ett dåligt jobb. Ändå har jag haft dem sedan jag flyttade in i juli 2017. Jag måste ju rimligtvis ha noterat samma sak tidigare, tänker jag.

Jag grämer mig lite för att jag låg så länge, jag skulle ha gått upp klockan åtta som jag tänkt. Men det tar emot så jag sträcker mig efter telefonen på sängbordet och börjar läsa nyheterna på Aftonbladets hemsida. Världen är lika sjuk den här morgonen som den var igår kväll.

Och så – av någon anledning som jag inte kan förklara (tankarna på självsamheten, något på Aftonbladets hemsida?) – är den unga kvinna jag träffade på Madison i Båstad tillbaka. Den här gången har hon ett namn. Hon heter Carina. Jag är tvärsäker. Ganska. Jag googlar.

Carina journalist Markaryd

Några sekunder senare tittar jag på en bild av en kvinna i min egen ålder. Håret är ljusare och kortare men ögonen och munnen är de samma. Det är hon, 36 år senare. Efter några minuter vet jag i stora drag hur hennes liv fortsatte efter den dagen då hon och jag träffades sista gången på Norra Skånes lokalredaktion i Markaryd 1988. Journalisthögskola, skrivande reporter, jobb på TV. Hur hon drabbades av hälsoproblem, fann vägen till ett friskare liv genom att ändra sina kostvanor och nu hjälper andra människor genom att coacha dem och ge dem kost- och livsstilsråd.

Vilken fantastisk resa hon har gjort, tänker jag när jag följer hennes digitala fotspår över skärmen. Hennes e-postadress finns på företagets Facebook-sida och jag känner att jag vill skriva till henne. Först. Men jag tvekar. Igen. Vad vill jag uppnå med att kontakta henne?

Sedan en oväntad känsla. Känslan att det kanske hade varit skönare att inte veta hur hon kom att leva sitt liv. Att det hade varit bättre om jag fått behålla mina minnen opåverkade av nuet. Tryggt förvarade i den romantiserade ungdomens sorglösa skrin fyllt med skimrande minnesskärvor från ett liv som stundtals känns som någon annans.

*Carina heter något annat.