Tre tummar på ett lik

Tre tummar på ett lik

2019-07-24 0 av Kim

Bjuder på lite avkopplande sommarläsning den är gången. En kort humoristisk text som var tänkt som en del av en bok som nog aldrig blir färdigskriven. En man, Jerker Johansson, har tagit sitt liv genom att kasta sig framför ett tåg och tre poliser har fått i uppdrag att plocka upp vad som återstår av den stackars mannen.

* * *

Polisinspektör Karl Halvander gick fram till kollegan Evald Jansson. Han bar på en underarm med en halv vänsterhand och två fingrar samt en påse med odefinierbara köttslamsor. På den avkapade armen satt ett armbandsur från Jacques Lemans, tunn silverfärgad boett med svart urtavla och svart armband i skinn. Köpt på rea nästan ett år tidigare för 798 kronor, elegant och märkligt oskadat. Karl vred på armstumpen och såg att klockan var 12.23. Tänkte att han hade valt en snygg klocka, den där Jerker Johansson.

”Hur många fingrar har du hittat?”

”Tre”, sa Evald och höll fram lösviktsfingrarna som låg i hans plasthandskeförsedda vänsterhand. För tydlighetens skull höll han upp tre levande fingrar på sin högra. 

”Okej, och det sitter en tumme och ett pekfinger kvar på den här handen.”

”Ska vi se om mina fingrar passar på din hand?”

”Lägg av, var inte fånig. Var är Janne?”

”På andra sidan rälsen,” sa Evald och pekade med sitt eget pekfinger mot en uniformerad bred röv som stack upp bakom en vildvuxen rosbuske på banvallen ett 10-tal meter bort. Ägaren till röven, Jan Bräck, vände försiktigt på löv och mossa med en pinne. Som vilken svampplockare som helst.

”Janne!”

Röven roterade något åt höger och ett ansikte dök upp till vänster.

”Ja?”

”Hur många fingrar har du i din påse?”

Janne reste sig upp, tittade ner i den genomskinliga 3-literspåsen och började räkna.

”Jag har hittat sex ”, sa han och lyfte blicken. Det såg ut som om han förväntade sig beröm.

”Va? Det kan inte stämma, kom hit så får vi kolla.”

Janne surnade till.

”Jag kan för fan räkna till sex.”

”Jo, men om det stämmer så har vi hittat elva fingrar”, sa Karl.

När räkneövningen var över kunde de konstatera att fingrarna var 11 till antalet.

”Vi har fan i mig hittat tre tummar”, sa Karl. ”En på handen här, en i din påse, Janne och så den där i Evalds hand.”

Alla tre stirrade tyst på de upphittade mänskliga delar som en gång hade tillhört Jerker Johansson. Förutom en av tummarna.

”Men det är väl inte helt ovanligt att människor föds med fler fingrar och tår, eller…?” sa Janne i ett försök att få allt att verka normalt.

 Evald petade försiktigt på tummen som låg i hans hand.

”Teoretiskt sett har du väl rätt men sannolikheten att man inte får ett extra finger bortopererat när man är liten är väl lika med noll. Den här tummen är dessutom mindre än de andra och har nagellack”, sa han.

Karl tittade på tummen och summerade sedan högt det som alla tre tänkte.

”Helvete också.”

Evald bröt sig loss från tremannagrupperingen. Tog några snabba poliskliv bort från de andra innan han vände sig om och släppte ut irritationen.

”Alltså, faaan. Jag har inte tid att gå här och leta efter fingrar och skit hela jävla dagen. Det är FA-cupfinal klockan fyra, Man United mot Arsenal. Vi måste bli klara med det här. Piss!”

”Det vi måste göra är att rapportera in det, sa Karl. Vi förstår ju alla att det förmodligen har skett ett dödsfall till här, eller hur?” 

Han räckte över plastpåsen och armen med handen till Janne, tog av sig plasthandskarna och tog upp mobilen.

”Vänta”, sa Janne. ”Kan vi liksom inte låtsas som att vi aldrig hittade tummen med nagellack? Lägga tillbaka den där den låg. Evald, var hittade du den?”

”Jag tror att det var intill stubben där borta”, sa han och pekade på det som var kvar av en av de granar Banverket fällt för att den inte skulle störa tågtrafiken.

Karl skakade på huvudet.

”Nej, nej, nej. Det här är en jävligt dålig idé”, sa han. ”Vi har ett ansvar att tala om det här, inte minst för de anhörigas skull. Vi kan inte bara knuffa in tummen lite lätt under ett löv, börja vissla och fortsätta som om ingenting har hänt.”

Janne tittade på Evald som höjde på ögonbryn och axlar samtidigt, som vore de fyra perfekt synkade delar i en mekanisk enhet. Sedan tittade han på Karl.

”Det kan vi väl?”