Tillbaka på Match. Aj!

Tillbaka på Match. Aj!

2020-06-25 0 av Kim

Tillbaka på Match. Varför? För att jag tycker om att plåga mig själv. Jag visste inte det men så måste det vara. Kanske tycker jag också om taktfasta piskrapp över min nakna stjärt, droppande stearin på testiklarna och tvättklämmor i bröstvårtorna. Att trampa i samma hundskit om och om igen. Pissa på elstängsel med kraftig stråle. Det är fullt möjligt. Jag är på Match igen vilket betyder att jag lider av någon form av självskadebeteende.

Om det gå bra? Inte direkt.

Det är något med nätdejting som objektifierar; vi hamnar någonstans mellan objektet och subjektet och den förståelse och medmänsklighet vi visar varandra i verkliga livet tycks inte vara lika närvarande på nätet. Vi agerar många gånger annorlunda än vad vi skulle ha gjort om vi suttit mitt emot varandra, sett varandra i ögonen och samtalat. Där vi till orden kunde lägga tonfallet, ögonens rörelser och kroppens språk. I den riktiga rumsliga kommunikationen mellan två människor som delar en förhoppning och ett sammanhang, åtminstone för stunden. Där vi – kort och gott – har en större JÄVLA CHANS ATT FÖRSTÅ VARANDRA! Jag använder versaler här så att det inte finns någon som helst tvekan om vilken FRUSTRATION Match framkallar hos mig.

Min stora svaghet när jag skriver på dejtingsajterna är att jag alltför ofta drar felaktiga slutsatser. (Det här är dock en korrekt.) Vid två tillfällen har det gått riktigt illa, med två års mellanrum och senaste gången var för några dagar sedan. Båda kvinnorna var intelligenta, vackra och välutbildade, och båda blev ledsna, upprörda och irriterade. I det första fallet anar jag vad det var i mitt meddelande som fick henne att reagera. I det andra förstod jag – för sent – vad det var och kvinnan bekräftade det också i ett senare meddelande. Det fanns saker i hennes föregående meddelande som hon skulle ha kunnat formulera annorlunda och som gjorde mig om inte irriterad (jo, lite) så åtminstone säker på att min slutsats stämde. Vilket den inte gjorde.

I inget av de här två fallen hade jag för avsikt att ens antyda något negativt om den andra men i båda fallen handlade det om att avsluta kontakten. Fast om jag inte ville fortsätta, då spelar det väl ingen roll, kan man kanske tycka? Jo, faktiskt. Människor som känner mig vet att jag alltid försöker vara ödmjuk, omtänksam och klok. Därför känns det så klart jobbigt när jag hamnar i situationer då jag uppfattas som okänslig och dryg. Framförallt vill jag inte vara en person som får andra att må dåligt, om än så bara för en kortare stund. Det klingar av, hos dem och hos mig. Men det är så förbannat onödigt ändå.

Vad leder det här till? Mentor Malmström sätter sig i skolbänken och delar ut följande råd till sig själv: Ersätt avsaknaden av tonfall, ögonkontakt och kroppsspråk med frågor och fler frågor, och ha framförallt tålamod, ditt kålhuvud. Uppfattat? Ja, magistern. Va? JA, MAGISTERN!

Jag har inga problem med att erkänna mina misstag och att be om ursäkt. Det gjorde jag också till bägge. Även om det inte var några ursäkter som ledde till försoning så var det viktigt för mig. Til syvende og sidst kan jag bara ta ansvar för mina egna känslor och reaktioner. Jag vill väl och jag gör mitt bästa. Gott nog, punkt slut.

Vad är vi om vi inte kan erkänna våra misstag och förlåta andra för deras? Om vi inte kan förlåta en människa som erkänner sitt misstag ska vi inte heller bli förvånade eller besvikna när vi själva begår misstag och inte blir förlåtna. Säkrast är att undvika misstag helt och hållet. Gå genom livet välpolerade och felfria. Och därmed upphöra att vara mänskliga. Jag väljer att fortsätta vara mänsklig och be om ursäkt för mina misstag. Jag har nämligen inte gjort mitt sista än. Jag lever ju.

PS 1. Om du känner dig kränkt av detta inlägg ber jag så hemskt mycket om ursäkt.

PS 2. Tack Kim för att du förlåter dig själv för dina brister och tillkortakommanden. Tack själv, Kim.

PS 3. Shit vad jag är trött på att be om ursäkt. Och jag som tänker bli riktigt gammal…