Tillbaka i dejtingburken och drar korkade slutsatser

Tillbaka i dejtingburken och drar korkade slutsatser

2019-11-24 1 av Kim

DEJTING OCH PSYKOLOGI. Slutet av november närmar sig och jag sitter fast med huvudet i dejtinghonungsburken på nytt. Som Nalle Puh med abstinens. Skit också. Jag har haft en paus på mer än två månader och är egentligen inte speciellt sugen på att gå upp på singelscenen igen. Börjar känna mig otäckt bekväm med att leva själv. Och ändå. Bläddrar förbi Fröken Sol och Solstråle och Solros och Ros. Nej, suck, gäsp och nej tack. Tre kvinnor kallar sig Acissej. Det blir ju Jessica baklänges. Ha, mig lurar ni inte! Nej till er också.

Ruggugglan flaxar förbi
En kvinna tycker att Ruggugglan är ett bra profilnamn. Har hon humor eller dåligt omdöme? Det handlar kanske om någon sorts självdistans. Namnet och bilden av en suddig skepnad inuti en mörk bil – är det en riktig uggla? – leder inte till att jag svajpar höger i alla fall.

En oplockad blomma
Jag drar upp huvudet ur burken – plopp – och börjar tänka på Augustiblomman. Henne såg jag första gången på Mötesplatsen. Vacker på bilderna och med en presentationstext som träffar mig mitt i hjärtat. Jag skriver till henne, försöker vara lagom rolig som vanligt. Och det går hem, hon svarar! Hon börjar med en uppskattande kommentar men förklarar sedan att hon har kontakt med någon annan som hon är intresserad av.

Det gick tydligen inte så bra för jag ser henne på andra dejtingsajter ett år senare och jag gör några nya försök. Inga svar. Jag försökte för mycket, det blev bara fel och konstigt. Man får sällan en andra chans. Sörjer lite. Hon såg så bra ut, var glad och ödmjuk, nyfiken på livet, klok, ärlig och snäll. En fantastisk människa. Tror jag. För hur kan jag veta det, jag träffade ju henne aldrig? Några bilder och en text där hon beskriver sig på bästa sätt i ett införsäljningssammanhang behöver inte betyda ett skit egentligen. Trots det så känns det – sant.

Halo, it’s me. Sort of
Mycket av det vi tror oss veta om en person efter ett kort möte eller efter att ha sett hen på bild har vi egentligen ingen aning om. Inom psykologin pratar man om haloeffekten och dess motsats djävulseffekten. Båda är bedömningsfel.

Haloeffekten upptäcktes av psykologen Edward L. Thorndike 1920. Den innebär att vi utifrån en positiv egenskap tillskriver en person andra positiva egenskaper och skapar därmed en personlighet vi tycker om. Du spelar fiol? Då är du ärlig, skötsam och bra på matte. Det här kan innebära att en ambitiös och noggrann elev får bättre betyg än en stökig elev även om den senare kan ämnet bättre. Det kan också leda till dåliga beslut i en grupp eftersom vi tenderar att lita mer på information som kommer från någon vi gillar och vifta bort sånt som dryge och negativa Nisse säger, trots att han har stenkoll.

Vi kan till och med blunda för egenskaper vi egentligen inte tycker om och istället låta den där positiva egenskapen dominera bilden av personen vi bedömer. Givetvis fördjupas och förändras bilden av den andra människan ju mer vi umgås och lär känna varandra. Men det kräver ju att vi träffas och när det gäller dejting är det ofta utseendet som avgör om det kommer att hända.

Utseendet har betydelse! Okej?
Utseendet betyder väldigt mycket när vi bedömer andra människor. Inte bara när det gäller val av kärlekspartner utan i alla situationer. Snygga människor har det lite lättare än andra. En studie visade att en person som är snygg också anses vara mer talangfull, snällare, ärligare och smartare än de flesta andra. Det här är alltså slutsatser vi omedvetet drar enbart genom att titta på honom eller henne. Samma sak med långa människor som får en massa pluspoäng gratis.

Det är alltså inte alls konstigt att många singelkvinnor letar efter en lång och snygg man eftersom han med utgångspunkt från dessa två positiva egenskaper då så klart måste ha en mängd andra positiva egenskaper.
1 + 1 = 49. Kanske. Eller inte.

Snygga människor är charmiga
En sak som verkar stämma är att snygga människor ofta också är sociala och charmiga. Det kan bero på att vi dras till snygga människor och att de därför får mycket träning i att vara utåtriktade och trevliga i umgänget med andra.

Nu undrar du kanske vad ”snygg” innebär, det måste väl ändå vara subjektivt? Nej. Eller jo, fast inte så mycket som man kan tro. Varje epok och kultur har sitt skönhetsideal. En svensk hunk av 1400-talssnitt med tidsenlig frisyr hade i vår tid förmodligen haft svårt att nå framgångar på dejtingsidorna. Och han hade säkert fått kämpa ännu mer i den analoga verkligheten med tanke på hans förmodat misskötta munhåla och oförstående för vad tvål och schampo kan åstadkomma.

Vår tids skönhetsideal hittar vi på filmduken, på musikscenen och bland influencers. Därför är vi på det hela taget väldigt mycket överens om vem som är fysiskt attraktiv och vem som inte är det. Och ett attraktivt ansikte är symmetriskt och genomsnittligt, säger forskningen.

Djävulseffekten – som ringar på skitigt vatten
Om man inte är så snygg då? Då får man ta på sig bra skor och en varm jacka för då är det uppförsbacke, motvind och hällande regn. Varje dag hela året. Det är då man pratar om djävulseffekten. Utifrån en egenskap som vi uppfattar som mindre bra drar vi en massa negativa slutsatser. En person som inte är så attraktiv är inte lika kompetent som någon som är snygg. Det vet vi, utan att vi vet varför vi vet det. Vi adderar en massa påhittat elände till den stackars människa som klagade på notan, pratade med väldigt ljus röst eller hade en stor näsa. Om en man ser ut att komma från mellanöstern “vet” vi att han är kriminell eller oärlig på annat sätt och att han har en taskig kvinnosyn trots att hans föräldrar kanske föddes i Västerås och han själv är genusforskare.

Med halo- och djävulseffekterna som våra trogna sidekicks navigerar vi med bedräglig självsäkerhet mellan ansiktena på Match och Tinder. Hen är snygg. Det är alltså en klok och trevlig människa som tycker om djur, har akademisk utbildning och är duktig på att laga mat. Högersvajp! Hen är inte så snygg. Lågutbildad så klart, kör en gammal Volvo till ICA som ligger 300 meter från hemmet och tycker att foppatofflor är prisvärda och fotriktiga. Vänstersvajp!

Förlåt, Ruggugglan
Om jag hade kunnat lyssna på min omedvetna inre röst när jag bedömde Ruggugglan och Augustiblomman så hade det kanske låtit så här:
Hur kan man kalla sig Ruggugglan på en dejtingsajt, hon är nog inte så smart och varför lägger hon upp en kass bild tagen inuti en mörk bil? Hon ser förmodligen inte så bra ut och hon fattar inte hur viktigt det är med en bra bild och en intressant presentationstext. Hon får sitta kvar där ensam i mörkret för hon är definitivt inget för mig.
Augustiblomman – oh mama! En uuuuuunderbar människa, det ser jag ju direkt. Och hennes text bekräftar det som jag instinktivt känner. Hos henne finns det djup, omtanke, vänlighet, värme. Halleluja! Gud existerar, kärleken är störst, jag har hittat min mening med livet. Vad ska vi ha för musik på vårt bröllop och tycker hon om Janssons frestelse? 

Men. Kanske är Ruggugglan en fantastisk kvinna som ville tona ner sitt vackra yttre genom att ta en mörk och vardaglig bild inuti en bil. Kanske är Augustiblomman en sur, dryg och självcentrerad människa som också råkar vara en sjuhelsikes försäljare och skribent. Vad vet jag? Jag ber om ursäkt till dem båda och förlåter mig själv ty jag är blott en enkel människa som inget annat kan göra än att genom inre upplysning lova bot och bättring. Eller åtminstone försök till bättring.

Bedömer och dömer på löpande band
Det tar inte många sekunder för oss att bedöma – och döma – en annan människa. Bedrövligt men så svårt att undvika. Om vi förstår att vi fungerar så här kan vi i alla fall börja fundera över hur vi ser på våra medmänniskor och försöka vara lite rättvisare i våra bedömningar. Det gäller även långa och snygga människor.

Vad det här betyder för jobbsökaren och seriemördaren tar jag upp i mitt nästa blogginlägg.

Den forskning som jag hänvisar till i texten kommer till stor del från podden Dumma människor som jag starkt rekommenderar.