Semesterhälsningar från Rhodos 1975

Semesterhälsningar från Rhodos 1975

2019-06-27 0 av Kim

Pojken på bilden heter Kim. Åsnan heter Stavros. Platsen är den lilla lokalbedövade byn Pójamas i prefekturen Nomós Dodekanísou på den grekiska ön Rhodos. Det är en sval vårdag i maj 1975. Tidigare på året mördas kung Feisal i Saudiaraben och bara några veckor innan bilden tas detonerar en sprängladdning på Västtysklands ambassad i Stockholm. Men om detta vet pojken intet. Han är 10 år gammal, Stavros 22. Han är trött och har artros i alla sina fyra knäleder. Stavros alltså. Pojkens knän mår utmärkt.

Den lille pojkens blick hemsöks av förvirring. Hur hamnade jag här? Han tittar upp mot fotografen samtidigt som han krampaktigt håller fast i sadeln för att inte ramla av. Jag vill inte bli fotograferad, tycks han tänka där han sitter och känner sig som en åsna som rider på en annan åsna.

Strax är ridturen slut och den lille pojken kliver av oskadd. För Stavros väntar ytterligare åtta turer innan dagen blir kväll och han får hämta ut sin dagslön. Fyra morötter och lika många deciliter vatten. Stavros artrosknän skakar lite lätt när han ser nästa ryttare i kön. En 48-årig fet tysk vid namn Günther Flöglsträscher från Meckelfeld, en av Hamburgs södra förorter belägen väster om väg 1 som löper mellan Saarbrücken i söder och Hamburg i norr. Men om detta vet Stavros intet.

Günther tvekar. Att komma upp på åsnan innebär en oerhörd fysisk utmaning för en man av hans proportioner, det inser han snabbt. Med sin fru Elises hjälp ställer han sig därför på den låga mur som avgränsar en oansenlig men trevlig kaffeservering från det lilla torget mitt i byn. Hans vattniga blick letar sig in bland borden och gästerna på andras sidan muren; en kort stund finner han en kopp kaffe, ett glas Metaxa och en bit baklava mer lockande än en åsneritt. Men Günther bestämmer sig för att det får bli belöningen efter det djärva äventyr han nu har framför sig. Han tar tag i sadeln med händerna, slänger sitt stockliknande högerben över åsnans spensliga rygg och låter sina 137 kilo sjunka ner i sadeln. Stavros ryggrad böjs så till den grad att om inte den fete tysken suttit i vägen hade Stavros kunnat vifta bort flugor från röven med öronen. Men Stavros klagar inte. Han är – precis som många av oss – en åsna som gör sitt jobb.

Den lille pojken återvänder aldrig till Rhodos. Men det gör Günther och Elise Flöglsträscher från Meckelfeld. I början av juni 1976 sitter den fete tysken och hans päronformade fru på Nicos Staffilikokos restaurang Gáidaros i Rhodos stad och väntar på maten de just beställt. Med det grekiska vinet Retsina i sina glas, ett vin de avskyr men de är ju i Grekland, ser de ut över hamninloppet där Kolossen på Rhodos – ett av världens mest avklädda underverk – en gång stod och stretade tills han av naturens makter år 226 före Kristus tvingades ner i spagat, doppade pungen i Egeiska havet och sprack på mitten. Drygt 800 år senare köper en arabisk affärsman likdelarna och fraktar dem till Edessa i Syrien med hjälp av 900 kameler. Men om detta vet Elise intet.

Måltiden är delikat, en rykande och gudomligt doftande moussaka tillredd på klassiskt grekiskt vis med inhemska råvaror. Paret Flöglsträscher smackar entusiastiskt i sig sina dubbla portioner, utan finess. Sju minuter senare lägger de båda sina gafflar bredvid de oanvända knivarna på bordet. Günther, nu mätt och belåten, hade innan maten serverades för sin kära hustru deklarerat att han var så hungrig “dass ich ein Pferd essen kann”. Pferd betyder häst men sanningen var att han just hade ätit åsna.

Åsnan var ingen annan än samme Stavros som Günther grenslade ett år tidigare i byn Pójamas. Dåliga knän och diskbråck hade gjort en fortsatt karriär inom turistnäringen omöjlig för Stavros. Han hade därför känt sig nödgad att tacka ja till ett erbjudande från restaurangbranschen. Att det var som ingrediens hade dock inte framgått vid kontraktets upprättande. I Günthers och Elises moussaka hade han sällskap av en strävhårig get som hette Giles och som kom från öns sydsida. Stavros och Giles hade inte varit bekanta med varandra innan de blev blandfärs.

Men om detta vet Günther intet. Nöjd rapar han högt och torkar bort lite av Stavros eller Giles från mungipan och sin gula t-shirt. Han lägger rikligt med drachmer på bordet, säger gracias till Nicos och lämnar restaurangen med sin voluminösa fru. Deras breda ryggar värms upp av den nedåtgående solen i väster när de hand i hand går för att bli fotograferade på det ställe där Kolossen sägs ha vilat sin vänstra fot. För exakt var vänsterfoten med de stora tågnaglarna stod vet inte ens invånarna på Rhodos. Men det kan ha varit på Kreta.

Så kan vi härmed konstatera att en åsna kan uppträda i olika skepnader. Ibland är den en 10-årig pojke från Sverige. Ibland är den en viss Herr Flöglsträscher från Meckelfeld. Ibland är den en helt vanlig åsna med artros i knälederna. Och ibland – fast högst sällan får vi förmoda – är den en moussaka.

Dedikerad till alla mina läsare i Larissa på det grekiska fastlandet 15 mil söder om Thessaloniki. För övrigt tycker jag att åsnor borde få slippa turister helt och hållet.