Så var jag hon igen

Så var jag hon igen

2019-09-01 0 av Kim

I ett av de sista mailen jag fick på Sony Mobile dök det upp igen. Hon. En kvinnlig kollega i Tokyo var övertygad om att “Kim” måste vara en kvinna. “Kim said we can stop the retouch, she doesn’t need the image anymore”, skrev hon till en annan kollega i Lund. Vi hade så klart aldrig träffats och jag inbillar mig att ett möte hade haft en viss betydelse för hennes slutsats kring min könstillhörighet. Eller så hade hon när hon såg mig tänkt: Jesus, they sure got some ugly women in Sweden!

En gång ringde en kvinna från huvudstaden och ville sälja något till mig som jag inte visste att jag behövde. Det brukar ju vara så.

“Hej, det är Kim.”

“Ja heeej! Jag heter Belinda och skulle vilja prata med Kim.”

“Det går bra.”

Tystnad. Hon hör att jag är kvar.

“Ja, alltså kan du hämta henne?”

“Nej.”

“Varför inte, är hon inte där?”

“Det är jag som är Kim.”

Jag hör hon rodnar, jag tycker telefon blir lite varmare. Hon stammar, som en motor som inte går igång på alla cylindrar. Åh, eh, förlåt, jag, åh, eh, förlåt, jag…

Sedan puttrar försäljarmotorn på, hon babblar och jag säger nej sju gånger innan jag avslutar samtalet med ett leende.

I januari 1990 går jag som utbytesstudent för första gången in i byggnaden Towers Hall, den högsta byggnaden på upper campus i Eau Claire, Wisconsin. Mitt hem de närmaste 5 månaderna. En amerikansk student ska visa mig till mitt rum som jag ska dela med en annan student. Jag och min väska följer nyfiket efter. Vi tar hissen upp till sjunde våningen och går igenom en lång korridor med rum efter rum på vardera sida. Studenten stannar plötsligt utanför en av dörrarna på vänster sida. This is it. Vi går in och det känns bara fel. Jag vet inte om det är hårfönarna, posters med killar på väggarna eller doften av söt parfym som får mig att vakna till. This is the girls’ dorm, right? I don’t think this is my room. Jag tittar på studenten som dessutom råkar vara en tjej på 18-19 år. För en sekund får jag för mig att vi står i hennes rum. Total ignorance – den som inte är en bliss – lyser ur ögonen på henne. There’s been a mistake, probably because my name is Kim.

“Oh.”

När jag gick i åttan var en tjej i nian lite intresserad av mig. Fick jag höra från någon annan, inte henne själv. Hon hette också Kim. Kanske var det mest för att förvirra folk. Men det hade varit lite kul. Kim och Kim Malmström. Eller Persson. Det slutade med att jag blev tillsammans med Annika istället.

Min mamma lär ha blivit upprörd när jag var liten och hon fick reda på att det fanns en tax i grannskapet som hette Kim. Om hon hade varit lite mer mottaglig för andlighet hade hon förstått att detta var ett varsel: Min son kommer som vuxen att få lång överkropp och korta armar och ben. Och i sinom tid lite hår på ryggen.

2013 fanns det 8 387 män och 2 420 kvinnor med tilltalsnamnet Kim. Inte för att jag bryr mig. Men bara så att du vet.