Ooh. Ah, na, na. Na, na, na, na. Na, na, na, na, na. Yeah.

Ooh. Ah, na, na. Na, na, na, na. Na, na, na, na, na. Yeah.

2019-12-30 0 av Kim

Du känner säkert igen rubriken, klassiska rader från en av 80-talets bästa soulröster. I årets första och sista avsnitt av serien Artister vi glömt att vi en gång kom ihåg har vi nu kommit fram till Paul B. Young. Den finstämde soulmannens stämband började vibrera 1956 i Luton, en liten stad i engelska Bedfordshire där det inte har hänt mycket sedan staden grundades på 500-talet av de två sinnessvaga romarbröderna Titus och Tittutius Lutonius. Men fastän tiden stått stilla i Luton har den ändå hunnit ikapp den tidigare tvålfagre och alltid väldoftande sångaren som i januari 2020 fyller 64 år. Paul Young är trots sitt namn inte längre young, något han delar med Gary Oldman men Gary Oldman var ju en old man redan som young. Pauls pappa Les Young var inte heller han speciellt young när han var young. Och nu är alltså även Paul Young en old man, utan att vara släkt med Gary Oldman.

Paul, med mellannamnet Bertram, får sin pappas förnamn och heter därför under sina första 13 år Les Paul. 1969 blir familjen emellertid stämd för varumärkesintrång av Les Paul, uppfinnaren av elgitarren med samma namn – Les Paul. Modfälld känner Paul Young att han vill vara a little less Les Paul och överväger under en period att byta namn till Les Peter Young; han tycker (felaktigt) att Peter är mer ”pop” och Paul för mycket ”pope”. Pauls bror tycker att namnbytet är en dålig idé och orättvist. Han hette ju Peter först och dessutom klarar familjen inte av mer förvirring. Brödernas mamma heter Lesley och Les, Les, Peter och Peter Young skulle bli för mycket, menar han. Paul ger med sig, bröderna behåller sina namn och föräldrarna sitt förstånd. Inspirerade av det tyska experimentbandet Organisation förenas Paul och Peter kort därefter i syntduon Dieter, Paul und Hairy, ett källarband som gjorde sig bäst i garaget tillsamans med pappans bil, en Vauxhall Victor från 1961.

I tonåren blir Paul frontfigur i bandet Hat Foyles & The Tinfoil Hats. Två av bandmedlemmarnas skräck för elektromagnetisk strålning begränsar dock möjligheten att få spelningar och framgångarna uteblir. Bättre går det för bandet The Tourette’s, Paul Youngs nästa stopp i karriären. Låten “Bread behind bars shit shit shit” klättrar ända upp till en 128:e plats på Top 40-listan i England. Men inte ens ett halvbra band varar för evigt. En tisdagskväll i oktober -79 spiller Paul ut ett glas mjölk i gitarristen Ted Currish förstärkare vilket leder till ett oskönt och numera ökänt slagsmål som föranleder polisiära ingripanden av ordningsmakten i Luton. ”Band behind bars – water and bread for Paul and Ted. Shit shit shit.” skriver Luton Today dagen efter och The Tourette’s upplöses lika snabbt som ett glas mjölk kan kortsluta en förstärkare av märket Vox AC30/6.

Paul borstar av sig dammet och brödsmulorna från tiden på Luton Jail Inn och bildar bandet U-Tics. Bandet turnerar över hela England och en del i övriga Europa, och blir ett populärt live-band. Paul får under den här tiden mycket värdefull erfarenhet av turnélivet och blir bland annat en väldigt duktig busschaufför. U-Tics får en halvhit med ”The postcard song” som om texten hade varit lite längre än ”Greetings from Luton! /Paul” kunde ha nått framgångar utanför Bedfordshire. U-Tics parkerar turnébussen för gott 1982 och Paul skriver kontrakt med BS Records. Hans solokarriär börjar.

Pauls två första singlar som soloartist “Iron out your face” och “Love of the House of Commons” blir inte de framgångar som skivbolaget och Paul hoppas på. Det krävs en cover av en gammal hit från 60-talet för att Paul ska få tillgång till den internationella soulscenen och belönas med en världspublik – Wherever I lay my cat (I forget where I put it). Låten toppar singeltopplistan i England i tre veckor 1983 och blir snabbt en hit i Europa. Paul följer upp succén med låten ”Don’t come back (stay away)” som når en 4:e plats som bäst på Englandslistan. Albumet ”No Paulez” säljer platina i många länder och inget alls i en del andra. Det går bra för Paul Young. Och så, en sen eftermiddag i mars 1984, börjar han helt plötsligt att harkla sig ovanligt ofta.

Paul får problem med rösten. En klump i halsen ger honom en klump i magen. Rösten håller inte, han blir tvungen att dra sig tillbaka och slicka såren i halsen, vilket är lättare sagt än gjort. Han gör ett par försök men avbryter när han håller på att kväva sig själv. Han tvingas till operation. En tondöv kirurg från Glasgow stämmer om stämbanden och rätar ut mickarmen men problemen kvarstår. Paul Youngs karriär klingar av, som en vinylballad från 70-talet raspar den sig fram mot slutet. Fade out. Men så öppnar sig en möjlighet. 1984. Barn svälter i Etiopien, hurra. Bengt Geldof agerar resolut och skapar ett elastiskt förband – BandAge. En julkonsert ska fylla plånböcker, matkassar och magar. Paul Young tillfrågas. Vill du vara med och sjunga? Paul gestikulerar med hjälp av teckenspråk och sin ledarhund att det vill han gärna. Och det gör han också, i låten “Do they know that we’re not starving”. Annan klang i rösten, samma väldoftande Paul B. Young. Han är tillbaka. Nästan. För han har fortfarande problem med rösten.

Men han hinner med en hit till innan han lägger katten på hyllan och glömmer bort den. 1985 spelar han in Daryl Hannahs låt ”Everytime you throw away”. Låten som kom att bli hans största framgång.

Tack till Paul Bertram Young!

Notera att Paul Bertram Young ofta misstas för Paul Antony Young, mannen med låtar som Wherever I lay my hat, Come back and stay och Everytime you go away. Den senare Paul kommer även han från Luton men deras karriärer, familjeförhållanden och musik är helt olika. Han släppte sitt senaste album Good Thing 2016. Rösten håller bättre än skivan.

De rätta svaren i förra inläggets quiz kommer här!

Die Hard (1988)
Jesus går förbi en hög byggnad som heter Nakatomi Plaza. Det är där som företaget Nakatomi Corporation har sin julfest när den tyske terroristen Hans Gruber och hans medhjälpare försöker stjäla värdepapper för 640 miljoner dollar. John McClane (Bruce Willis) ger dem alla lång näsa. Vilken kille!

Karate Kid (1984)
Mästaren som lär Jesus allt om österländsk kultur, japanska och karate heter Miyagi. I Karate Kid är Miyagi den äldre japanske man som lär Daniel karate. Wax on, wax off!

Sällskapsresan II – Snowroller (1985)
I byn Notokio som Jesus bor i bor det även två vilsna snösparkförsäljare från norra Sverige – Staffan och Bengt. De två figurerna fanns i Sällskapsresan II i form av den blyge Hedlund (Staffan Ling) och hans kompanjon Brännström (Bengt Andersson). Hur kul som helst – fortfarande!

Den gröna milen (1999)
Jesus behöver slå en sjua och på grund av urinvägsinfektionen tar det lite längre tid vilket innebär att hans bror Isukiri får bära korset hela vägen. När Jesus ska fly från Judéen fixar han ett nytt id-kort med namnet John Coffey. I filmen Den gröna milen, som baserar sig på en bok av Stephen King, har Tom Hanks karaktär Paul Edgecomb urinvägsinfektion. John Coffey är en oskyldig man som har dömts till döden för att ha mördat två flickor. Han har övernaturliga krafter och kan bland annat bota sjuka. John Coffey = Jesus Christ.

Halleluja och Gott Nytt År!