Om att fastna i gamla ljudspår

Om att fastna i gamla ljudspår

2019-09-21 1 av Kim

Fick den här fåniga utmaningen av min ena brorsa. Att välja 10 vinylalbum som kraftigt påverkat min musiksmak och smacka ut bilder på omslagen i mitt Facebook-flöde samt till på jävla köpet utsätta någon annan stackare för samma sak genom att nominera honom-henne-hen! Min omedelbara reaktion från djupet av mitt hjärta var: Nä, jag vill inte. Varför jag? Ta nån annan! Jag försökte förklara för honom att jag har fullt upp med att gå igenom ALLT på Netflix, att jag bara har kommit till A och håller på med en fullständigt värdelös dokumentärserie från Azser – hur fan stavar man till det? – bajan om blinda ledarhundar med tre ben. Jag behöver fokusera för att ta mig igenom skiten. Kom igen om 7-8 år.

Dessutom hade jag knappt några egna vinylskivor, jag (tjuv)lyssnade ju på hans. Det skulle väl vara meningslöst att lägga ut samma omslag som han hade gjort eftersom vi hade exakt samma musiksmak? Nej, det hade vi inte. Men ändå. Och för resten så gillade jag aldrig hela plattor. Jag är en låt-kille, inte en band-, artist- eller album-snubbe. Det finns ingen artist eller grupp som gjort en platta med enbart bra låtar. Utom möjligen John Cougar Mellencamp med Scarecrow eller Men at Work med Business as usual. Och Songs from the last Century med George Michael är ju faktiskt helgjuten. Precis som Homewrecker med Nick Lowe och…okej, det finns några stycken men nej, jag tänkte att det där, det skiter jag i.

Det gjorde jag inte alls. Jag trampade snett och föll ner i nostalgihålet. Jag vek ner mig, svag och ynklig, utan motståndskraft. För jag kunde inte låta bli att leta upp några gamla plattor på Spotify. Och jag lyssnade och jag kunde konstatera det som min andra bror skrev som en kommentar till någon på Facebook – att nostalgi är underskattat – faktiskt stämmer. Så jag satt där och gungade min själ i en hammock, vad Hansson de Wolfe United nu menade med det men det låter rätt på nåt sätt.

Det jag inte var beredd på var alla minnen. Jolly gosh, som förvånade engelsmän sa på 60-talet. Vilken förmåga musiken har att cementera minnen för att 30-40 år senare blåsa bort betongen med 3-4 takter årgångsmusik som om den härdade massan var mjöl på en morgonfralla. Låtar förvandlas till krokar och på krokarna hänger plastkassar från Finja Lanthandel och i kassarna finns bitar av livet. Musikalversionen. 

Jag hör Ricky Nelson med Garden Party och minns hur jag försökte lära mig spela trummor till den låten på brorsans magra trumset, en hi-hat, en virveltrumma och en bastrumma. Det var i det gröna pojkrummet på ovanvåning, det som gick i arv från bror till bror. Sista stoppet innan utflytt. Grön heltäckningsmatta, gröna tapeter, grönmålat snedtak. Som gjort för ett garden party. You see, ya can’t please everyone, so ya got to please yourself.

ZZ Tops La Grange pumpar på och väcker minnen. Jag hörde den låten första gången hos Uffes syrras kille, han som visste hur man gjorde hembränt med hjälp av aktivt kol och som hade en kompis som hade fastnat med ”paketet” i en dammsugare och fick åka till akuten. Tog de med hela dammsugaren? Jag fick aldrig svar på den frågan.

När Elvis sjunger In the Ghetto och Boney M drar igång Ma Baker står Glenn i kören och sjunger med för full hals. Put your hands in the air and give me all your money. Han startade ett band med Stefan och Mikael som gick i hans klass. Gitarr, trummor och bas. Det lät inte bra. Vi ska bli kända och åka helikopter! Äh, sa jag och cyklade hem. Men det gick bra för Glenn, han blev Glenn Wish och sjunger fortfarande.

Med Frank Zappas Bobby Brown Goes Down glider jag in på dansgolvet. Fotbollsföreningen WAFF hade disko på Hässleholmsgården, jag var 14 och dansade tryckare till den låten. Om någon tjej ville dansa, alltså. Låtens homo- och SM-tema tog det ett tag innan jag fattade. I can take about an hour on the tower of power, as long as I get my little golden shower. En märklig låt att dansa till, det tyckte till och med Frank Zappa. Det var bara i Sverige den blev en hitlåt och Zappa förstod ingenting. I USA fick man inte spela låten på radion. Låtar som Born to be alive och Oh Susie hoppar fram ur diskomörkret och drar med sig pizzerian där jag åt en Al tonno innan diskot började. En gång lyckades jag få upp en ask cigaretter ur deras klomaskin. Jag rökte hela kvällen och mådde illa. Första och sista asken.

Eric Claptons version av J J Cales Cocaine skickar mig tillbaka till mars 1990. Fem utbytesstudenter i en hyrbil i Florida. Det är springbreak och vi lämnar Miami med Key West i söder som mål, den sista bebodda ön i ögruppen Florida Keys. Jag kör, de andra sover. Just som vi kör upp på den första bron som förbinder the Keys med fastlandet börjar Eric Clapton sjunga på radion. If you want to hang out, you’ve gotta take her out, cocaine. Där motorhuven framför mig slutar börjar en fantasivärld som är på riktigt. Himlen har aldrig varit blåare, livet är en film och upplevelsen bara min.

Man kan inte resa i tiden, säger de. Det är så klart skitsnack. Tack för utmaningen, bror.