Nätdejting – kärlekens skraplott

Nätdejting – kärlekens skraplott

2019-04-26 9 av Kim

Efter ett och ett halvt år som singel var det dags att höja blicken. Finna Kvinnan, fånga Kärleken. Den sinnliga, den fysiska. Fingrarna hoppade runt på tangentbordet och plötsligt var jag medlem. På Mötesplatsen, Match och Tinder. Varför inte? Lika bra att köra hårt, tänkte jag. Om man skjuter med hagelbössa måste man väl träffa något. Eller någon. 

Det här var i början av 2018 när många av oss hade tagit emot en skogsbrand med öppna armar. Vi hade levt i ett fuktigt 8-gradigt skånskt kylskåp med trasig lampa i flera månader, förra sommaren var ett blött och blekt minne längst bak i minnesskafferiet. Jag såg verkligen fram emot att möta våren tillsammans med någon. Nätdejting var en röd matta rakt in i en vacker kvinnas längtande hjärta. Så enkelt var det. Inte. Det gick trögt, minst sagt. Swipade höger på Tinder så att jag fick förhårdnader på fingertopparna. Flörtade och skrev meddelande på Match och Mötesplatsen tills komplimangerna och meddelandena blev allt mer skruvade. Jasså, du tycker om män med stora händer? Jag har ganska små händer men jag biter inte på naglarna, det måste väl vara värt något? Blink, blink.

Juryn, som bestod av kvinnor mellan 40 och 53, 140-165 cm långa, med en kropp som var slank/tränad/genomsnittlig/lätt mullig, och ögon- och hårfärg i alla tänkbara kulörer, var enig i sin dom. Den här killen är extremt ointressant. Tvivlet knackade mig på pannbenet, öppnade en lucka och skrek högt till självkänslan som flyttat ner fem våningar: Du är kass, lägg ner det här!

Jag har aldrig varit med om något mer frustrerande än online dejting. Och då har jag ändå jobbat med japaner i nästan 20 år. Det är som att köpa skraplotter där man gnuggar sig igenom besvikelse efter besvikelse. Eller som att spela minigolf bakfull på en två-stjärnig camping med två 7-åringar bakom som otåliga väntar på sin tur. Hål 1. Två hinder. Grovt tillyxade brädbitar med breda hål i. Med ett spikrakt slag tar man sig förbi båda. I teorin. Missar första, andra, tredje. 7-åringarna börjar fnissa, jag börjar svettas. Sicksackar mig fram till hålet mellan kottar och sten. 30 centimeter till hålet. Missar. Missar. Missar. Plockar upp bollen. Tittar inte på ungjävlarna.

Hål 2. Banans svåraste. Bollen ska upp för en liten kulle, in i ett rör, snurra runt sju varv, studsa på ett däck, flyga 1200 meter upp i jävla luften, träffa Trump i huvudet, utplåna alla krig och fixa the fucking klimatkrisen! Är snorisarna redan klara med hål 1? Va fan… Jag slår. Bollen ger sig darrande i väg på sitt mission impossible. Upp, ner, runt, snurr, studs. Plopp. I på ett slag. Hur gick det till? Gör high-five med de trevliga barnen och fortsätter till hål 3. Plötsligt händer det, man är the king of minigolf!

Så känns det när man äntligen får en dejt. Mer om det sen!