Långt ner i bananrepubliken Polen

Långt ner i bananrepubliken Polen

2019-05-02 1 av Kim

Följande inlägg innehåller en del snuskiga ord. Morsan, läs inte det här.

Den lägst hängande frukten i Polen just nu är bananer. Regeringen den nationalkonservativa beordrade Nationalmuseums chef den undergivna att plocka bort konstverket Consumer Art från 1973 av konstnären Natalia LL där en kvinna äter en banan på ett sensuellt och säkerligen år 1973 utmanande sätt. Kulturarbetare och oppositionspolitiker tackade för den öppna dörren och började bananhåna de ansvariga på sociala medier med kreativa bilder av sig själva och denna gula frukt placerad både här och där.

Museichefen Jerzy kröp till bananträdet och återinförde utställningen samtidigt som han betonade att den inte togs bort på grund av politiska påtryckningar. Vilket han så klart var tvungen att säga på grund av politiska påtryckningar. Dessutom kommer utställningen att avslutas inom kort eftersom de inte riktigt har plats för den längre. Den plats där det främst saknas utrymme finns i de ansvarigas huvuden. Trångsynta och inskränkta hjärnor rymmer inte så mycket.

Följande samtal utspelar sig mellan Jerzy, hans fiktiva syster Agga, kulturskribent på Polens största dagstidning Gazeta Wyborcza, och det lika fiktiva kulturdepartementsrådet Karol på en vernissage i Warszawa.

Jerzy lösgör sig från en grupp med tre skäggiga män i svarta polotröjor och tar några snabba steg fram till sin syster som med huvudet på sned försöker avgöra om tavlan framför henne hänger upp och ner eller inte. Hon kommer fram till att den faktiskt hänger upp och ner, och hon gillar det.
”Agga, jag såg att Karol är här. Har du pratat med honom?”
Hennes ansiktuttryck lämnar inga öppningar för tolkningar. Hon avskyr mannen.
”Nej, och jag tänker inte göra det heller. Trampar hellre i hundskit och sover med skorna på.”
De hade dejtat en gång för två år sedan. Elva minuter in i samtalet förstod hon att mannen på andra sidan bordet inte visste något om kultur, kvinnor och politik. Men han visste väldigt mycket om sig själv. Något som senare skulle bekräftas när han uttalade sig i pressen i diverse kulturella sammanhang.

”Jag behöver fylla på glaset” säger hon, tittar upp och möter Karols blick.
”Det fixar jag!”
Karol i kostym, vax i håret och perfekta tandrader.
”Agga, Jerzy! Kul att se er igen!”
Karol lutar sig fram för att ge Agga en kindpuss men tappar balansen när hon glider undan. Han sätter vänster hand mot väggen för att inte ramla, slår till upp-och-ner-tavlan så att den hoppar av sin krok men lyckas fånga den innan den når golvet. Han sätter upp den igen, på rätt håll. Vilket är fel. Så sträcker han på sig och ser ut över rummet med en min som ska intyga att absolut ingenting hände.
”Så, vad tycker ni om utställning? Inga bananer, ha ha.”
Agga tittar på honom, sen på Jerzy.
”Alltså, hur fan tänkte ni? Hur kan ni censurera ett konstverk? Kommunisterna drog för 30 år sen. Vad blir nästa steg, dagstidningar?”
Jerzy tittar ner på sina loafers och ser att en av de fyra tofsarna är borta. Han börjar skanna av golvet, just då känns det väldigt viktigt att hitta den. Karol sätter armarna över bröstet och går till motattack.

”Ja men det förstår du väl! Det är ju obscent! När man ser denna video av en kvinna som äter banan på det sättet så tänker jag och alla andra på oralsex och varken jag eller den polska befolkningen vill eller ska behöva tänka på oralsex när vi går på museum. Så utställningen togs bort. Punkt slut.”
Agga tar ett steg närmare honom, lutar sig fram, säger viskande.
”När jag och alla andra ser dig ser vi ett stort rövhål och när vi ser ett stort rövhål tänker vi uteslutande på analsex, och jag och den polska befolkningen varken vill eller ska behöva tänka på analsex när vi ser dig. Så jag tycker att du ska bort.”
Hon håller upp sitt tomma vinglas.
”Vitt, tack.”

///

Nu ska jag byta ut min 2019-kalender i köket mot en från 1863 och gå ut och mjölka grisen.