Kärlekstips från coachen: Du kan väl bli tillsammans med Pernilla Wahlgren?

Kärlekstips från coachen: Du kan väl bli tillsammans med Pernilla Wahlgren?

2019-07-08 2 av Kim

Min dotter vet att jag dejtar. Det finns ingen anledning för mig att smyga med det. Dessutom är jag värdelös på att dölja saker och en 10-åring är fantastiskt bra på att räkna ut saker. Lika bra att köra med öppna kort. Vilket ibland innebär att hon, när jag sitter och ögnar igenom utbudsannonserna på dejtingsajten, plötsligt dyker upp bakom mig och säger: ”Inte hon, hon är jättetjock! Och hon där är för gammal.” När jag påpekar att kvinnan är fem år yngre än jag klappar hon mig medhårs och säger att jag inte ser gammal ut. Tack, jag älskar dig. Jag ska köpa en ny iPad till dig. Kanske. Tänker jag.

Sakteliga har jag börjat förstå att hon ibland funderar över hur det kommer att bli när jag har träffat någon. Häromdagen sa hon att jag faktiskt lovat att jag inte skulle bli tillsammans med någon förrän det gått två år. Nu har hon visserligen lite kass tidsuppfattning för jag har varit singel i 2,5 år men oron finns där.

Vid ett tillfälle sa hon att den jag blir kär i inte får ersätta henne. Det kändes i hjärtat. Jag förklarade att ingen kan ersätta henne, hon är och kommer alltid att vara den viktigaste människan i mitt liv. Men jag förstår hennes rädsla. En tredje person kommer in i våra liv och påverkar den balans och harmoni vi har. Stjäl lite av min uppmärksamhet från henne, den hon fått odelad varannan vecka i de två år vi bott tillsammans. Och nu – när jag skriver detta – funderar jag på om det inte till och med är bra att jag inte har träffat någon än. Jag och min dotter hade förmodligen inte kommit varandra så här nära om hon hade varit tvungen att dela mig med någon annan. Vi har fått den trygghet och stabilitet vi båda behövde för att kunna växa ihop ännu mer och vänja oss vid vårt varannan vecka-liv.

Snart tar hon ytterligare steg in i puberteten och tonåren. Kompisar blir intressantare än pappa och tiden vi tillbringar tillsammans därmed också kortare. En naturlig utveckling hos en ung flicka på väg mot vuxenlivet. Som förälder får jag finna mig i att bli den trygga hamn hon seglar in i då och då, när livets vågor tröttar eller skrämmer.

* * *

”Hon måste vara rolig!”

Stekpannan med carbonaran står på bordet, mjölk i hennes glas, vatten i mitt. Några få förskrämda gurk- och tomatbitar på våra tallrikar. Fan vad jag är hopplös med grönsaker, måste bli bättre på det.

”Vem?” frågar jag medan jag lägger en slev med spagetti på hennes tallrik.

”Hon som du ska bli kär i.”

”Jaha, jo det måste hon annars passar hon ju inte ihop med dig och mig, eller hur?”

Hon börjar äta gurkbitar med händerna. Jag orkar inte säga att hon ska använda bestick, idag är jag för trött för att tjata. Och om jag säger att hon inte ska äta med händerna säger hon att hon inte äter med händerna, hon äter med munnen. För det brukar jag säga.

”Du kan ju dejta Pernilla Wahlgren, hon är rolig!”

”Pernilla Wahlgren? Men hon bor ju i Stockholm.”

”Hon bor inte i Stockholm, hon bor i Li… Li…”

”Linköping?”

”Nej, Lidö eller nåt.”

”Lidingö?”

”Ja! Lidingö.”

Hon tar en gurkbit till och lägger sedan de två sista bitarna på min tallrik. Hjälp, tänker jag. Min dotter stalkar familjen Wahlgren.

”Det är där dom rika bor” säger jag utan att förstå var den kommentaren kom ifrån.

”Hon är inte rik.”

”Nähä, okej. Men hur ska jag få kontakt med Pernilla Wahlgren?”

Äntligen har hon hittat gaffeln, hon letar efter baconbitar som trasslat in sig i spagettin som bara tycks vara i vägen.

”Du kan skriva ett meddelande till henne, på Instagram.”

”Så klart, varför tänkte jag inte på det? Men du, har du inte några baktankar med detta?”

Hon tittar på mig och ler, hon förstår direkt vad jag menar. Tittar ner igen, får syn på en baconbit och spetsar den med gaffeln som om hon högg ihjäl ett litet djur med en morakniv. Håller stolt upp bytet på gaffeln framför munnen.

”Jo för då skulle Bianca och Benjamin och Theo bli mina bonussyskon.”

”Trodde nog att det var nåt sånt” säger jag och lägger ner mina bestick på tallriken. Som vanligt har jag ätit klart på tio minuter och vet att jag nu får ägna åtminstone 20 minuter till vid köksbordet för att se min dotter äta klart. Jag äter för fort och hon äter långsamt så vår gemensamma genomsnittliga tid är säkert helt okej för vad det bör ta att äta kvällsmat.

”Men jag vet inte om jag vill dejta Pernilla Wahlgren. Jag tycker kanske inte att hon ser så bra ut.”

Hon sänker handen med gaffeln så att den vilar mot bordet, spagetti med ketchup glider sakta över hennes pekfinger och ner på duken utan att hon märker det. Hon tittar på mig med en allvarlig blick.

”Alltså pappa, det handlar inte bara om utseende!”