I väntan på drömmen leker tankarna tafatt

I väntan på drömmen leker tankarna tafatt

2019-08-16 0 av Kim

Jag tänker nog ganska mycket. Ibland tänker jag inte alls. Eller fel. Ibland tänker jag på hur jag tänker. Märkligt hur tankar kan greppa tag i varandra och skapa en självgående framåtrörelse utan en på förhand given slutdestination. Tankar som kickar igång associationer som rör upp minnen som leder till fler tankar. En sorts mental streaming med livet som manus, det undermedvetna som regissör och resultatet en illa hopfogad trailer utan filmmusik. Eller – egentligen – en bearbetning av livet så som det ter sig just då. En sådan tankekedja startade med Stockholm för någon vecka sedan när jag inte kunde somna.

Klockan hade passerat två och jag tänkte på vår semester i Stockholm. Vi hade inte gått många meter på perrongen på Stockholm Södra innan min dotter sa att hon tyckte stockholmska lät så coolt. Hon bestämde sig för att bara prata med tungspets-r resten av dagen. Det löftet höll hon i 3 minuter. Säg en mening med många r, sa hon till mig och den första mening som dök upp i huvudet var “den spanska räven rev en annan räv”. Visserligen avsedd för att lära Eliza i musikalen My Fair Lady att skilja på ä och e men ändå, i den meningen fanns det ju några r.

När jag tänkte tillbaka på detta mindes jag att My Fair Lady är en omarbetning av en pjäs av George Bernard Shaw som heter Pygmalion vilken i sin tur baseras på en saga om kung Pygmalion i den grekiska mytologin. Han skapade en kvinnostaty av elfenben som han sedan blev kär i efter att Afrodite gett statyn liv. Den romerske diktaren Ovidius skrev om detta i en av sina böcker och den tanken ledde mig till författaren Theodor Kallifatides, eftersom hans bok Brev till min dotter, som handlar om Ovidius tid som landsförvisad, låg intill mig på mitt sängbord. 

Då började jag tänka på Kallifatides själv som lämnade Grekland för Sverige på 60-talet, en av många greker som av politisk eller ekonomisk anledning sökte ett bättre liv någon annanstans. Tanken gled över till den fantastiska romanen Med sina läppars svalka som Kallifatides skrev för inte så länge sedan och som handlar om Elena och hennes liv. Hennes livsresa startade i en liten grekisk by under mellankrigstiden och slutade i Stockholm. Därifrån var tankesteget inte långt till den grekiska tjej som jag fick kontakt med på Match och som också lämnade Grekland. Hon träffade en svensk kille på Kreta, flyttade till Sverige, gifte sig och fick barn.

Och jag började tänka på den gången hon och jag träffades. Vi skulle ses i Lund, det var torsdag och jag var lite tidig så jag gick en runda i Lund först. Jag tänkte på bilen som plötsligt körde bakom mig på gågatan jag gick på. Hur jag för att undvika den avvek från min tänkta rutt och slank in på en liten passage som skulle ta mig till en annan gata lite längre fram. Några meter in i gången såg jag en kvinna som gick i motsatt riktning, vacker i sin färgglada sommarklänning. Hennes solglasögon gjorde att jag inte tydligt kunde se hur hon såg ut men när vi var i höjd med varandra var jag ganska säker på att det var tjejen som jag skulle träffa 40 minuter senare. Ingen av oss stannade, ingen av oss sa något men båda sneglade och anade. Två minuter senare fick jag ett sms. Såg jag dig precis?

Sedan tänkte jag på hur varmt det var den där sommarkvällen då solen kilade in sig mellan markiser och kullersten, och alla tycktes röra sig lite långsammare, nästan varsamt. Jag hade bokat bord på Ved, restaurangen som var både hennes och mitt första förslag, och vi fick ett bord utomhus i skuggan. Jag mindes hur hon bad mig välja pizzan som vi skulle dela och att hon sa när jag hade gjort mitt val att hon hade hoppats att jag skulle välja just den som jag hade valt. Jag tänkte på hur underbart min iskalla mojito hade smakat och att det var hennes favoritdrink också.

Sedan färdades mina tankar 6 veckor bakåt i tiden när jag låg där vaken i sängen och morgonen sakta närmade sig. Tillbaka till då vi precis hade börjat skriva till varandra. Jag kom ihåg hennes meddelande där hon skrev att vi har våra barn olika veckor. Hon ojämna, jag jämna. Vi förstod båda att det skulle vara omöjligt att ändra en sådan sak men vi fortsatte att hålla kontakten. Därför träffades vi bara som vänner den där kvällen. Utan förhoppningar och utan några andra avsikter än att ha en trevlig stund. Vilket vi hade.

Nu var det ojämn vecka. Tanken övergav min vän för min dotter som i samma stund låg hemma hos sin mamma och sov, 300 meter ifrån mig. Jag kände mig glad över att veta att hon är trygg och har det bra där borta hos sin mamma. Glad över att allting faktiskt fungerar riktigt bra. Och då gick det upp för mig att tankarna gått varvet runt och nu var tillbaka där de hade börjat sin vandring. Hos min dotter som tycker att stockholmska och att prata med tungspets-r är det coolaste som finns. När man är i Stockholm, alltså.