Hjälp, jag har hamnat i ”vänner-facket”

2019-05-22 1 av Kim

Det är torsdag och jag har en dejt. Pirrigt? Njaee, inte direkt. Beror det på att jag nu är en slipad och erfaren dejtare med stort ego, ett ännu större självförtroende och två stora händer (många kvinnor gillar stora händer, har jag lärt mig). Nej på alla fyra. Eller fem om man räknar händerna som två. Det känns inte 100% rätt. Jag har aldrig skrivit så lite med en kvinna som med Lucky67 innan en dejt. Hon har ett annat profilnamn så klart. Det berodde inte på att det hade gått fort mellan kontakt och dejt utan på att hon inte skrev tillbaka så mycket. Struntade i att svara på vissa frågor och frågade inte så mycket om mig, trots att det var hon som flörtade med mig.

Jag har min teori klar om varför det blev så när hon säger hej och ger mig en snabb, lätt kram framför Restaurang Gustav Adolf i Malmö. Hon ser bra ut, bättre än på bilderna i profilen. Hon går snabbt in i restaurangen, hittar snabbt ett bra bord i en hörna, går snabbt fram till disken där vi beställer vår mat och sen börjar hon att prata. Snabbt. Inte bedövande monotont och tråkigt, jag har inga problem med att hålla intresset vid liv. Efter ett tag går monologen över i ett samtal, hon ställer frågor, jag svarar och frågar tillbaka. Jag tror inte att hon var nervös. Hon var helt enkelt inte speciellt intresserad redan när hon kom. Hon hade precis börjat dejta, hon hade skickat flörtar till ett antal killar och hon var förmodligen mer intresserad av någon av de andra. Det är min teori.

Vi var överens om att vi hade haft det trevligt. Det fanns saker med henne som skavde men också sånt som tilltalade mig – hennes utseende, hennes öppenhet och ärlighet. Så jag skrev till henne att jag gärna ville träffa henne igen. Svaret kom dagen efter. Någon romantik kunde det nog inte bli tal om men hon ville gärna hålla kontakten och träffas som vänner. Jag skrev att det var ju synd men visst kan vi vara vänner, vänner kan man aldrig få för många av. Vi hörs. Och så tog jag upp en gammal kräkpåse som jag snott från British Airways en tidig morgonflygning till London och vomerade lite lätt i den. Nej, det gjorde jag inte. Men både hon och jag vet att vi inte kommer att höra av oss till varandra igen. Fånigt.

Det var då, när jag funderade över hennes diss, som jag började begripa: jag har hamnat i ”vänner-facket”. Det var ju inte första gången jag fick den kommentaren. Alltså, typ, liksom – fan! Han som man inte vill inleda en relation med men som man gärna träffar och pratar med en stund. Han som är jättetrevlig, rolig och som dessutom har en kul ton när han skriver. En kvinna som jag fortfarande har lite kontakt med då och då skrev plötsligt när vi hade återupptagit kontakten att nej, nu måste vi träffas. Ska vi ta ett glas vin efter jobbet? Alltså, som vänner. Javisst, vad kul, skrev jag tillbaka. Neeeeej, inte som vänner, tänkte jag. Visst hade vi det trevligt, hon är en rolig, intressant och klok människa, och jag är väldigt gärna hennes vän. På riktigt. Men jag dejtar inte för att få vänner.

Nu måste jag klura ut hur jag ska kravla mig ur papplådan det står ”vänner” på? Ska kanske vara lite mer stereotypt manlig, lägga mig till med en otrevlig, lite dryg attityd. Spela arrogant och svåråtkomlig. Problemet är ju att någon förr eller senare kommer att avslöja mig som en riktigt trevlig, charmig och omtänksam människa. Helt enkelt en bluff.

Vara vänner är en fantastisk låt av Jakob Hellman, från hans suveräna och enda studioalbum …och stora havet som släpptes 1989.