Förvirring på ICA

Förvirring på ICA

2019-05-29 1 av Kim

Jag kan den lokala ICA-butiken. Jag vet var grejorna är och det brukar ta 10-15 minuter att handla det vanliga. Men icke mer. För drygt en vecka sedan tog livet en obehaglig vändning.

Det är sen eftermiddag, jag behöver öl, nötter, ost och ris. I prioriterad ordning. Jag tar två steg in i butiken, stannar och ser mig förvirrat omkring. Känner hur mitt stresseksem i ansiktet blossar upp. Näe…va fan!? De har möblerat om. På mitt ICA! Snurrat runt varenda jävla hylla, ställt kaffet där de inlagda gurkorna stod och gömt 15-kronorsnötterna. Det känns som att allt som inte är kylt, fryst eller potatis står på fel plats. Jag bryter ihop. På insidan.

Men jag är inte ensam, jag möter många vilsna själar med uppgiven blick i gångarna. Häromdagen hörde jag en kille prata med någon på telefon. Korgen över armen. Blek. Darrig röst, nästan viskande: Dom har ändrat om här, jag blir helt knäpp, jag hittar ingenting. Han var tvungen att luta sig mot brödhyllan en stund och gråta ut mot ett surdegsbröd.

Han har säkert – precis som jag – ett typiskt manligt köpmönster. Jag ska ha en liter mjölk. Jag går till kylen, tar ett paket mjölk, betalar och går ut. Jag ska ha en ny skjorta. Jag går till skjortavdelningen, tar en skjorta, betalar och går ut. Jag ska ha en korv med bröd. Jag beställer två korvar med bröd, betalar och äter upp dem på vägen hem. Pang. Pang. Pang. Ett snabbt och effektivt buy-and-get-the-hell-out-of-there-beteende. Vi vill inte ägna timmar åt att leta efter hollandaisesås!

Nu tänker du kanske, jamen fråga någon då. För det första så hade jag låtit som en tröttsam frågvis femåring. Var är sojan? Vad heter du? Var är kanelen? Varför har du inget hår? Var är det förbannade bakplåtspappret? För det andra så är jag en man och en man ska klara sig själv. Och för det tredje så är jag svensk och en svensk pratar inte gärna med folk. Möjligen om vi är döende och behöver hjälp, och då ber vi så hemskt mycket om ursäkt för att vi är till besvär. Om vi hinner innan vi dör.

Som en liten finess har de ändrat om kön till kassan så att jag måste stå och glo på hyllmeter efter hyllmeter med choklad, godispåsar och tablettaskar när kön är lång och långsam. Sånt som jag inte behöver. Som jag inte vill köpa. Sånt som av någon anledning ändå trillar ner i korgen. När jag lägger upp varorna på bandet spelar jag oförstående och förvånad inför mig själv. Vem har lagt en påse lördagsgodis i min korg? Två Dubbel-Daim? Var kom de ifrån? Nämen, en påse Ahlgrens Bilar? Där ser man. Sedan 30 sekunder av ånger. Jag tror nog att jag lägger tillbaka de här, faktiskt. Ser kön bakom mig. Oj vad lång den har blivit! Vad stressade och otåliga alla ser ut. Om jag tränger mig fram och lägger tillbaka godiset kommer alla att tycka att jag är jättejobbig och titta surt på mig.

Gottegrisrösten dyker upp i huvudet och ger mig det stöd jag inte vill ha: Man måste ju få unna sig nåt gott ibland, du äter ju inte sånt varje dag, eller hur? Du behöver ju inte äta upp allt på en gång. (Jo, det behöver jag!) Och man dör ju inte av lite socker, hela den debatten har ju liksom ballat ur fullständigt, haha, inte sant? Ingen i kön nickar och håller med för som tur är håller jag tankarna för mig själv medan jag ser hur godsakerna försvinner iväg på bandet, ackompanjerade av ett rytmiskt blipp, blipp, blipp där varje blipp är 1000 kalorier. Minst.

Hur hamnar det i korgen egentligen, trots att jag inte vill ha det där? Handlar jag av tristess? Fan vad kön går långsamt, jag tror jag tar fyra 200 gram Marabou Schweizernötchoklad. Så där ja, nu känns det lite roligare.

Ärligt talat tycker jag om vår lilla ICA-butik, jag hoppas verkligen att den kan överleva. Det är förvirring jag inte gillar. Och att jag blir fet av allt som är gott. Det tycker jag är riktigt irriterande.