En lärare som hette Ove

En lärare som hette Ove

2019-06-16 2 av Kim

Ove började närma sig slutet av sin lärarbana när han fick ta över den bråkiga klass som jag gick i. Det var i femman. Jag minns honom som en ganska lång man med vitt hår. Han luktade piprök och hade ofta en säckig beige kostym. Till och med när vi hade gymnastik; pipan och nycklarna hoppade ur fickorna på kavajen när han visade hur man gjorde krysshopp och armhävningar i den lilla gymnastikhallen i Finja. När den två minuter långa uppvärmningen var över svepte han sin nikotinfärgade näve genom luften, delade in oss i två lag, slängde ut röda och blå band och några bollar på golvet och blåste i sin visselpipa. Det var inte så komplicerat på den tiden.

Vid ett tillfälle i klassrummet sparkade min kompis som satt bakom mig oavbrutet på min stol och petade mig i ryggen. När han inte ville sluta vände jag mig om och sa till på skarpen. Lägg av! Lite högre än nödvändigt. För att göra Ove uppmärksam på hur mycket detta störde min koncentration och förmåga att hänga med på lektionen. Typ. Tre snabba kliv senare står Ove vid min bänk och tar tag i mig. Han skakar om mig som en flaska billig remouladsås, förvånad hör jag honom häva ur sig något om att jag ska sitta still och vara tyst. Ja men det var ju… Tyst! En av två stora oförrätter i mitt liv. Den andra var när en fotbollsdomare i division sex blåste frispark mot mig därför att min glidtackling, menade han, utfördes med FEL JÄVLA BEN! Den var perfekt! Först boll, sen spelare. Idiot. Honom glömmer jag aldrig. Ove avslutade sin harang med att jag var en ögontjänare, en sån där som är snäll och timid när folk tittar men som hittar på jävelskap så fort de vänder ryggen till. 40 år senare får jag skamset erkänna att det nog låg en del i det han sa.

När vi började i sjunde klass fick vi gå i en större skola i Hässleholm och Ove ersattes av ett helt gäng lärare. Vi fick till och med en idrottslärare som inte hade kostym. En man som kom från Ungern och som vid första lektionen höll ett gripande tal: Ni killar, jag har hört talas om er. Om ni inte sköter er så skickar jag niorna på er. Vår första reaktion: Oj. Vår andra reaktion: Fan, vi är kända!

Han var tuff. Strumporna skulle hängas upp på ett speciellt sätt i omklädningsrummet och alla skulle ha ett grönt linne. Ordning och reda, tydliga regler och skötte man sig inte så åkte man ut. Om vi inte var ute för då fick man gå in. Vi älskade vår gympalärare. Trots att vi var tvungna att värma upp till Ove Thörnkvists Varmkorvboggie. Det står en varmkorvgubbe ner’ på Fyris torg, han måla’ korvarna….nä, usch.

Svenskaläraren i högstadiet hette Fludde. Någon hade sett likheten mellan denna korta kompakta man och en flodhäst och tyckt att Fludde var ett bra namn. Det var ett väldigt bra namn. Tänk dig detta djur med mörkbrunt glansigt tunt hår som ligger slickat över det breda huvudet, tjocka rektangulära glasögon, en fyrkantig haka med grov svart skäggstubb och en tweedkostym så förstår du hur han såg ut. Lägg till en svag men tydlig lukt av kattpiss så förstår du hur han luktade. Hur många katter han och hans mamma hade vet jag inte med de bodde tillsammans, allihop. 

Fluddes bästa egenskap var att han var snäll. Han var väl i 50-årsåldern, kanske lite yngre. Eller lite äldre. Svårt att veta, hela han var på något sätt odefinierbar. Ville man smickra honom – och det ville man för då försvann 10 minuter av lektionen – berömde man hans fina kostym. Med en flodhästs bredaste leende tackade han och förklarade att den ju var lite gammal men han brukade hänga in sina kostymer i garderoben och låta dem vara där i några år tills de blev moderna igen. De blev aldrig moderna igen. Inte tvättade heller.