Det är tanken som räknas. Yeah, right.

Det är tanken som räknas. Yeah, right.

2020-05-13 0 av Kim

“En Electrolux Love Your Day Collection EAT3300 brödrost för två brödskivor och med sju inställningar. Ja men vad kul, precis en sån som jag önskade mig. Tack!”

Prassel prassel.

“En Electrolux Love Your Day Collection EAT3300 brödrost. Vad bra, nu kan jag rosta fyra mackor samtidigt. Det finns kvitto…?”

Får en nick, sänkt blick och ett generat leende.

Prassel prassel.

“Nä men?! En till Electro(-jävla-)lux Love Your (f***ing) Day Collection EAT (vad annars, DRINK?) 3300 brödrost! Så bra. Jag får börja varje dag med sex rostade mackor från och med nu. Härligt! Sparat kvittot?”
Nick och generat leende från ett annat håll. Jag säger: Jag borde kanske inte ha sagt brödrost till er alla. Skratt. Jag tänker: Det gjorde jag inte heller, ni kan väl för fan prata med varandra, ni är ju släkt! Nu måste jag byta inte bara två utan tre brödrostar för det var ju dessutom fel modell! Och så den avslutande påklistrat förstående falskeligen överslätande alltigenom meningslösa kommentaren:

”Det gör inget, det är ju tanken som räknas.”

Det är det inte alls.

Mannen köper golfklubbor, golfbag och en golfkurs till sin hustru som fyller 40. Han spelar golf och vill att hon ska börja. Så att de kan göra något tillsammans nu när barnen börjar bli stora. Så fint. Det är två saker han inte vill förstå. Att han vill att hon ska börja spela golf så att han slipper ha dåligt samvete för att han är borta så mycket. Och att hans fru inte vill spela golf, trots att han vet att hon hatar alla former av sport. (Det är inte en sport, älskling. Det är socialt och trevligt.) De har pratat om det flera gånger tidigare och hon har kanske inte varit så tydlig som krävs för att hennes man ska fatta att hon inte vill. Det vill säga, hon har inte sagt det rakt ut. Eller skrivit ner det på en lapp och tejpat fast den på badrumsspegeln. Eller i ansiktet på honom. Bara antytt. I hennes värld oerhört tydliga antydningar. I hans värld gick det mesta honom förbi. Alternativt misstolkades gravt.

”Grattis på födelsedagen, älskling!”

”Tack! Va, golfklubbor…?”

”Ja, kul va!? Ping, bra klubbor. Gillar du färgen på bagen? Den finns i rosa också, du kan byta om du vill. Och golfkurs ingår!”

Entusiasm möter total förvåning. Hon önskade sig en resa till Rom så att de kunde göra något tillsammans. Han spelar ju mest golf annars. Två besvikna människor dras nu in i ett längre samtal om relationer och förväntningar på en dag som skulle ägnas åt att ge kärleksbetygelser åt den nyblivna 40-åringen. När pulsen gått ner på de båda levererar han – som anser sig vara den mest besvikna och missförstådda parten i dramat – den replik som ska normalisera allt.

”Men älskling, det är ju faktiskt tanken som räknas.”

Även när tanken faktiskt var god kan det vara klokt att vara tyst. Det är jul och dottern i familjen river av omslagspappret från ett paket som är från mamma och pappa. Ett stort paket, cirka 40 x 40 x 20 centimeter. Hon tittar på sina föräldrar, ögonen glittrar, hon ler stort. Hon vet ju vad paketet innehåller, hon är bombsäker. Äntligen! Hon öppnar lådan, tittar ner och ser något hon inte alls hade förväntat sig. Det måste ha blivit fel, hon läser på julklappsetiketten igen. Jo, det är hennes namn. Hon blir rasande.

”Vad är det här? Är den till mig? Jag har inte önskat mig en sån? Varför köpte ni den? Svara!”

Hon skriker åt sina föräldrar, tårarna rinner och det är så klart inte första gången ett barn blir besviket på julafton. De barn är många som önskat sig My Little Pony eller Lego Star Wars och fått två sketna strumpor i julklapp. Den här dottern fick en wokpanna. Vilket inte var så konstigt egentligen, hon var nästan 30 år gammal. Att wokpannan inte hade funnits på hennes långa önskelista förstod alla i rummet. Det hjälpte inte att den var årets julklapp det året. Ingen vågade ens viska orden ”det är tanken som räknas”. Inte när den tröstlösa dottern sitter med en oönskad wokpanna i knät och är något labil.

Ibland finns det ingen tanke alls som ska räknas. En bekant till mig berättade i förtroende när vi drack några afterwork-öl tillsammans på Paddy’s i Malmö att den absolut sämsta födelsedagspresent han fått var ett MMS. Det var allt. Fem personer hade samlat ihop till denna generösa gåva som en hyllning till honom på hans 47:e födelsedag – hans fru, deras barn och hans svärmor. MMS-et var en ljudinspelning där gratulanterna sjöng Jag må han leva och som skickades till hans telefon från semesterorten vid Medelhavet där de just då befann sig. Utan honom. På hans födelsedag.

”Det kunde ha varit värre”, sa jag. ”Du kunde ha fått ett textmeddelande.”

Han fann ingen tröst i den kommentaren.

”Jag förväntade mig att de skulle gratulera mig på riktigt när de kom hem”, sa han. ”Men ingen nämnde min födelsedag. Inte ens det yngsta barnet som annars alltid brukade ge mig något som hon själv hade gjort.”

Han tog en klunk öl, torkade bort skummet från överläppen med tumme och pekfinger, och började veva lite lätt med handen när han satte igång att prata igen. Ett tydligt tecken på att han var upprörd, vanligtvis rörde han inte på armarna ens när han gick. Lite av skummet landade i pannan på mig. (Förfäras icke, det här var innan covid-19.)

”Jag tänkte att de kanske hade glömt bort min födelsedag men det hade ju knappt gått en vecka, sa han. Hon hade ett elefantminne. Jag menar, hon kunde ju komma ihåg skitsaker jag sagt åtta år tidigare, var vi var när jag sa det, vilken skjorta jag hade på mig och vad jag hade spillt på den. Jag blev i alla fall jävligt besviken och sårad men jag sa inget. Jag förstod inte. Inte då.”

”Vad var det du inte förstod?” sa jag?

”Jo, så här”, sa han och satte pekfingret på det mörka och fläckiga bordet som om han påbörjade en osynlig punktlista i en lika osynlig PowerPoint-presentation.

”Din fru vill åka på semester utan dig men med barnen och sin mamma. Hon bokar resan flera månader i förväg. Hon väljer att resa just den veckan när du fyller år. Hon övertalar dig att ni inte ska ha ett släktkalas för de är ju inte hemma. När de kommer hem så är det som om du inte hade fyllt år. Inte ett ljud. Fattar du?”

”Det låter som att hon jobbade ganska hårt för att slippa dig”, sa jag.

Han nickade. Tittade sorgset ner i sitt ölglas. Sorgen hade inget att göra med att det var tomt.

”Två månader senare sa hon att hon ville separera. Resten vet du ju. Den ende som är dummare än en idiot är en blind höna”, sa han.

”Det där lät nästan klokt”, sa jag. ”Obegripligt men klokt. Nästan.”

”Jag kom precis på det”, sa han. ”Förvänta dig inte för mycket av sånt som kommer i stunden.”

Sant, tänkte jag. Tystnaden sänkte sig som en ostkupa över vårt lilla bord. Baren bytte gradvis inredning, från mindre gäng med afterworkare till par som inte orkade laga kvällsmat den här fredagen heller. Jag kände att jag behövde bryta dödläget.

”Så det året fick du ingen födelsedagspresent av din familj”, sa jag. Mest som ett konstaterande. Han skakade på huvudet, fortsatt tyst.

”Inte ens en wokpanna?”