Är inte det där…? Nej, det är det inte.

Är inte det där…? Nej, det är det inte.

2019-06-02 0 av Kim

Jag har alltid haft svårt för att placera människor. Jag kan se en kvinna på stan som jag känner igen och tänka, är inte det där Ann-Sofie som jag gick i tredje klass med? Eller är det min tandhygienist Gunnel? Fast hon ser ut som en kändis, lite som himlen-runt-hörnet-Lisa Nilsson. Eller möjligen danska dronning Margrethe. Två dagar senare dyker hon upp igen, i kassan på ICA Maxi med en namnskylt det står Thomas på. Jag känner inte Thomas.

För ett tag sedan satt jag och pratade med en jäkligt trevlig kille. Vi hade väldigt mycket gemensamt, vi snackade en bra stund och kom på att vi hade bott på samma ort och kände samma människor. Sånt händer, inte sant? Otroligt. Sen förstod jag att det var min bror jag pratade med. Inte så konstigt att vi hade så mycket gemensamt. Det förklarade dessutom varför han var så lik mig.

Jag får väl vara glad att jag åtminstone känner igen några ansikten, inklusive mitt eget. Även om minnesbilden av mitt eget ansikte inte riktigt stämmer överens med vad jag ser i badrumsspegeln. Jag har ganska lätt för att komma ihåg namn, det är ju bra. Jag kommer ihåg många, som till exempel Tom, Jerry, Hans och Greta. Vilket namn som passar ihop med vilket ansikte är däremot oftast en gåta. Man kan ju alltid chansa, lite som man gör i ett Memory-spel. Jag pluggade med en kille i Växjö – har glömt vad han heter – som verkade göra det. Chansa alltså. Konstant tilltalade han tjejerna (inte killarna) i klassen med fel namn på sin sköna värmländska. Det där höll han på med i tre år och förmodligen medvetet de sista fem terminerna. Först var det förståeligt, det är inte så lätt att komma ihåg alla namn. Fel namn möttes med en vänlig korrigering. Efter det var det lite charmigt, på ett gulligt och tankspritt sätt. Fel namn möttes med en korrigering och ett överseende leende. I några få veckor. För sedan tog tålamodet slut. Fel namn resulterade i suckar och uppgivenhet, eller oerhörd irritation och kraftiga tillrättavisningar.

“Anna, kan jag få låna din bok en minut?”
“Nu får du lägga av! Jag heter inte Anna, jag heter JES-SI-CAA! För faan!
“Förlåt, Sofie.”

Memory är inte mitt spel, dottern har kickat min rumpa i detta ädla spel sedan hon var 2 år gammal. Jag är hopplös. Jag tar upp ett kort och tittar på det. En boll. Jag lägger ner det igen. Fokuserar stenhårt på baksidan av bollkortet. Har dessutom mitt pekfinger en centimeter ifrån det. Lite fusk men jag spelar faktiskt mot ett barn, okej? Min tur. Tar upp samma kort. En brandbil. Eh, va? Tar upp ett till. En boll. Där var den… Dottern avslutar spelet med att para ihop de fyra sista korten och vinner med 16-1.

Undrar förresten var jag har lagt Memory-spelet någonstans? Hoppas att hon är för gammal för det nu och att jag slipper leta. Tänk om jag hittar det och tvingas spela. Skäms nog hellre över mitt stundtals dåliga komihåg än att bli förnedrad i ett spel för barn 2-6 år gamla.